Deras strategier ligger i linje med EU:s prioriteringar, såsom de beskrivs i Europeiska rådets slutsatser (2021) och den europeiska strategin för universitet (2022), när det gäller att stärka konkurrenskraften, främja globalt samarbete och främja en gemensam europeisk identitet. Ett centralt fokus är samarbetet med ukrainska institutioner, för att stödja Ukrainas integration i det europeiska utbildningsområdet, samt partnerskap med afrikanska institutioner för att ta itu med regionala utmaningar och stödja hållbar utveckling.

Dessa ämnen stod i centrum för diskussionerna vid ”Internationalisering av europeiska universitetsallianser: De nya gränserna”, som ägde rum den 17 september som en sidokonferens till EAIE-konferensen i Toulouse och arrangerades av Université de Toulouse och Région Occitanie. Evenemanget, som inleddes av Ludovic Thilly (EC2U) och Olga Wessels (ECIU), utgjorde en plattform för högt uppsatta representanter från olika allianser och partnerländer utanför EU att diskutera dessa ämnen med Europeiska kommissionen och andra viktiga intressenter.

De viktigaste punkterna från huvudsessionerna

Under det första mötet, som leddes av Dorothy Kelly (Arqus), diskuterades varför allianser strävar efter internationalisering utanför sina egna medlemsorganisationer och hur de bidrar till det bredare europeiska utbildningsområdet. Vanessa Debiais-Sainton, enhetschef vid GD EAC, hänvisade till Draghi-rapporten och betonade behovet av att allianserna tar itu med kompetensbristerna inom AI, rymdteknik och grön teknik. Hon lyfte fram lanseringen av den nya Union of Skills, som omfattar högre utbildning, yrkesutbildning och livslångt lärande, samt planen för en europeisk examen. Genom att slå samman resurser kan allianserna erbjuda mer effektiva och relevanta examina som uppfyller Europas framtida behov. Debiais-Sainton använde metaforen med OS-medaljer och påpekade att även om enskilda EU-länder kanske hamnar efter globala konkurrenter, kan de europeiska universiteten tillsammans överträffa dem genom att dela resurser, utrustning och data. Hon betonade också vikten av partnerskap med den privata sektorn och av att integrera institutioner från västra Balkan och Ukraina. Dessutom var det särskilt upplysande att höra hur allianserna positioneras inom Europeiska kommissionens nya politiska agenda. Denna session stämde också överens med tillkännagivandet att den nya vice ordföranden för människor, kompetens och beredskap skulle övervaka EUAs, vilket därmed signalerar ett strategiskt åtagande att stärka samarbetet, främja kompetensutveckling och möta de föränderliga behoven inom den högre utbildningen i Europa. Som Vanessa Debiais-Sainton uttryckte det:”Vi ser vad ni är kapabla till, och vi räknar med er för framtiden.”

Carle Bonafous-Murat, ständig representant för France Universités i Bryssel, talade om alliansernas strategiska roll för att främja internationellt samarbete. Han ifrågasatte om internationaliseringsstrategier bör vara tematiska eller mer flexibla, och nämnde besök av delegationer från Colombia och Argentina som utforskade ämnet biologisk mångfald i samarbete med europeiska universitet. Även om fokus på specifika ämnen kan leda till lösningar, kan det begränsa alliansernas anpassningsförmåga till bredare trender. Han uttryckte också farhågor kring varumärkesbyggande och ställde frågan om allianser bör anta en gemensam identitet och om institutionerna är villiga att kompromissa med sina enskilda varumärken för en enhetlig strategi. Marie Azuelos (CIVICA) diskuterade hur CIVICA integrerar internationalisering i sina centrala mål och betonade organisationens insatser för att stärka banden med ukrainska universitet genom initiativet ”CIVICA for Ukraine ”. Detta initiativ visar hur allianser kan fungera som verktyg för informell diplomati och gemensamt skapande, vilket främjar solidaritet i politiskt laddade sammanhang. Att hantera expansion samtidigt som man fördjupar partnerskapen innebär dock utmaningar, särskilt med ett tvådelat system med fullvärdiga medlemmar och internationella partner, vilket komplicerar arbetet med att upprätthålla en sammanhängande internationaliseringsstrategi.

Mattia Bellotti (EUTOPIA) betonade den roll som gemensamma värderingar, såsom akademisk frihet och demokrati, spelar för att främja internationella allianser. Alliansens ”Young Leaders Academy”, där partner från Sydkorea, Australien och Sydafrika deltar, visar hur gemensamma värderingar kan ligga till grund för initiativ som utvecklar framtida ledare samtidigt som man säkerställer att studenter med olika bakgrunder får lika stor nytta av dessa program. Men när allianserna strävar efter att internationalisera sig måste de se till att sådana initiativ inte oavsiktligt gynnar institutioner med större resurser eller mer etablerade globala nätverk. John Gardiner (Ulysseus) betonade vikten av flexibilitet i partnerskap, särskilt med länder som inte ingår i Erasmusprogrammet, såsom Vietnam och Kanada. Compass-projektet, ett treårigt initiativ, visar hur internationalisering tillför nya perspektiv till europeiska universitet, men belyser också de rättsliga och regleringsmässiga utmaningarna som kräver en anpassningsbar styrning för att hantera olika ramverk och miljöer. Slutligen betonade Romiță Iucu (CIVIS) alliansernas potential att bryta ner institutionella barriärer genom innovativa inlärningsmodeller. Hans redogörelse för projektet Digitally Enhanced Mobility visar hur allianser går i spetsen för att omdefiniera utbildningen i en värld efter pandemin och hur allianser utgör en potentiell ”ny gräns” för diplomatin. Sammanfattningsvis lyfte diskussionen fram både potentialen och utmaningarna med att utvidga EUAs globala räckvidd. Initiativ som ”European Degree” verkar lovande men riskerar att domineras av mer välbärgade institutioner. Varumärkesbyggande kan sätta identiteter på prov, och debatten om tematisk kontra bredare internationalisering väcker farhågor kring flexibilitet och styrning.

Den andra sessionen, som modererades av Karolina Ignatiuk (4EU+) , handlade om de växande synergierna mellan ukrainska institutioner och europeiska universitetsallianser, där fokus har skiftat från krishantering till långsiktigt samarbete. Kseniia Smyrnova (EUniWell) betonade att ukrainska universitet nu är strategiska partner i gemensam forskning om ämnen som digitalisering och migration.”Vi befinner oss i en aktiv fas av europeisering”,konstaterade hon och underströk Ukrainas roll som bidragsgivare, inte bara som mottagare av bistånd. Iryna Osovska (UNITA) lyfte fram hur kriget har stört mobilitetsprogrammen, särskilt på landsbygden. Osovska betonade behovet av långsiktiga lösningar, bland annat att harmonisera akademiska kalendrar, synkronisera läroplaner och utöka det digitala lärandet. Iryna Ivanets (EUPeace) illustrerade dessa utmaningar med en video med ukrainska studenter, som gav en inblick i deras erfarenheter, och Jean-Marc Planeix (EPICUR) diskuterade insatserna för att formalisera samarbetet genom gemensamma uttalanden och ett samförståndsavtal 2023, i syfte att integrera ukrainska institutioner i Erasmus+ och Horisont Europa. Byråkratiska hinder och regleringsmässiga utmaningar kvarstår dock. Den polska myndigheten NAWA har tillhandahållit avgörande finansiering, men den långsiktiga hållbarheten är fortfarande ett problem. Slutligen presenterade Christine Fernandez (EC2U) och Taseusz Uhl (UNIVERSEH) initiativ som sommarskolor och personalutbildning där olika intressenter, från städer till små och medelstora företag, deltar. Dessa insatser speglar en vision om hållbar integration, men utmaningar som brister i infrastrukturen och skillnader i utbildningsnivå kvarstår. Diskussionen om de ukrainska universitetens övergång från biståndsmottagare till aktiva bidragsgivare visade på de mer övergripande utmaningarna med att integrera institutioner i det europeiska högskolesystemet. Deras framgång beror dock på att man övervinner byråkratiska hinder och brister i infrastrukturen samt säkrar långsiktig finansiering.

Liknande hinder diskuterades under den tredje och sista sessionen, som fokuserade på samarbetet mellan europeiska och afrikanska universitet. Diskussionen, som modererades av Aliyah Morgenstern (YUFE), lyfte fram mångfalden i dessa allianser.”Vi måste främja hopp och drömmar”, konstaterade hon och betonade potentialen för synergier som gynnar både afrikanska och europeiska institutioner. Maame Afua Nkurmah (Takoradi Technical University) nämnde de utmaningar som unga afrikanska universitet står inför när det gäller att nå global synlighet och ifrågasatte om de bör fokusera på specifika ämnen eller anta ett bredare perspektiv. Mahomed Moolla (University of the Witwatersrand) utvecklade frågan om ojämlikhet och betonade behovet av”jämlikt partnerskap i en ojämlik värld”, där samskapande är avgörande för att åtgärda historiska obalanser. Anisa Khan (UnaEuropa) underströk vikten av samskapande och beskrev det som ”den främsta principen” för att bygga förtroende och skapa övertygande samarbeten, samtidigt som hon pekade på initiativ som det virtuella utbytet UNAVEX, som främjar akademiskt samarbete mellan kontinenterna. Alexandra Teodósio (SEA-EU) fortsatte på temat utmaningar i partnerskap och talade om gemensam maritim forskning med afrikanska institutioner, vilket möjliggjorts genom projekt som Global Gateway-deklarationen. Även om dessa initiativ är mycket lovande betonade hon att praktiska problem som språkbarriärer och olika akademiska kalendrar ofta begränsar deras räckvidd, vilket ytterligare komplicerar det interkontinentala samarbetet. Marjanneke Vijge (Charm-EU) gick över till mer konkreta exempel och lyfte fram framgången med Capstone-projektet i Senegal och Sydafrika, vilket ledde till gemensam forskning och utbyten. Laurent Thevenet (Aurora) diskuterade alliansens projekt för att ytterligare knyta samman universitet i Europa och Afrika. Sammanfattningsvis underströk sessionen att även om samarbetet mellan europeiska och afrikanska universitet ser lovande ut, kvarstår utmaningar som globalt erkännande och resursskillnader.

Allianserna och vägen framåt

Internationaliseringen förblir central för Europas strategi, eftersom den främjar konkurrenskraften och stärker Europas ledande ställning inom forskning och innovation. Europeiska universitetsallianser har en enorm potential att förändra den globala högre utbildningen, men de står fortfarande inför utmaningar som ojämlika resurser, strukturella utmaningar och hanteringen av mångfacetterade partnerskap. Ukrainas deltagande är lovande men bromsas av brister i infrastruktur och finansiering, medan allianser med afrikanska universitet kräver att man övervinner ojämlikheter. Evenemanget underströk vikten av samskapande, förtroende och gemensamt varumärke för att skapa en enhetlig europeisk identitet inom den högre utbildningen. En diversifierad finansiering är också avgörande. Även om GD EAC ger viktigt stöd är ytterligare bidrag från andra generaldirektorat, såsom GD RTD, GD Sysselsättning och GD INTPA, avgörande för långsiktig hållbarhet. De nationella regeringarna måste också dra sitt strå till stacken genom att investera i dessa insatser, med insikten att EU:s roll är att komplettera, inte ersätta, deras bidrag till dessa alliansers framgång.

I slutändan, när dessa allianser utvidgar internationaliseringens ”nya gränser”, kommer deras framgång i arbetet med att skapa ett mer rättvist globalt utbildningssystem att bero på ett ihållande engagemang, strategisk planering, kapacitetsuppbyggnad och insatser för att motverka befintliga ojämlikheter, vilket säkerställer en varaktig effekt både i Europa och utanför.