Massutrotningen i slutet av trias, för 201 miljoner år sedan, är kopplad till den vulkaniska verksamhet som uppstod i samband med Pangéas upplösning och som släppte ut enorma mängderkoldioxidi atmosfären, vilket orsakade en extrem global uppvärmning på 5 till 10 grader Celsius. Som en följd av detta kollapsade den träddominerade vegetationen, och de kraftigt störda landskapen koloniserades av ormbunkar som bildade savanner över stora delar av det som idag är nordvästra Europa. Ny forskning utförd av ett internationellt team under ledning av geovetare från Utrechtuniversitetet, och publicerad i Nature Geoscience den 21 juli 2026, har visat att dessa ormbunkssavanner var utsatta för omfattande bränder, där ormbunkarna själva fungerade som bränsle som underblåste lågorna.
Hur man kartlägger skogsbränder över lång tid
Forskargruppen hade tillgång till unikt sedimentärt material från fyra borrkärnor, däribland en nyligen borrad 640 meter lång kärna från Storbritannien. Gruppen tog fram uppgifter om forntida bränder utifrån förekomsten av fossilt kol och organiska molekyler som bildas i röken från skogsbränder, så kallade polycykliska aromatiska kolväten (PAH).
Kärnsektion från borrkärnan Prees-2, som borrades i Storbritannien 2021. Foto: Teuntje Hollaar.
I kombination med pollen- och sporfynd visar dessa indirekta bevis på en period med intensiv skogsbrandsaktivitet under den huvudsakliga utrotningsfasen, vilket sammanfaller med ormbunkarnas utbredning. Kolfynd kan dock misstolkas när större kolbitar bryts sönder i mindre fragment i provet. På samma sätt hamnar inte nödvändigtvis de polycykliska aromatiska kolväten (PAH) som avges vid skogsbränder i närheten av brandplatserna, och molekylerna kanske inte bevaras alls. Forskargruppen tog därför fram en ny metod för att spåra skogsbrandsaktiviteten i geologisk tid.
”Det nyskapande med denna studie var analysen av färgförändringar hos organiska mikrofossil”,förklarardr Bas van de Schootbruggefrån Utrechtuniversitetet, en av artikelns huvudförfattare. ”Vi använde en enkel och mycket kostnadseffektiv teknik som kvantifierar ’mörkheten’ hos fossilt pollen och sporer, ett så kallat Palynomorph Darkness Index.”
”Vi var ganska förbryllade över fenomenet.”
Dr Bas van de Schootbrugge
Färgläggningsmönster
Normalt kan färgen på organiska mikrofossil förändras när de begravs i sediment, på grund av tryck- och temperaturförändringar. När sedimenten med tiden begravs djupare stiger temperaturen med djupet, vilket gör att det inneslutna organiska materialet gradvis ”kokas” mer. Ju djupare, desto mörkare.
”Men här fann vi ett helt annat mönster”, säger Van de Schootbrugge. I de äldsta och djupaste proverna i borrkärnorna är pollen och sporer ljusa, men pollen och sporer från själva utrotningsintervallet blir gradvis extremt mörkbruna. Efter utrotningen återgår färgerna återigen till en ljusgul nyans. ”Vi blev ganska förbryllade över detta fenomen eftersom det inträffar i alla fyra borrkärnorna exakt samtidigt, så det kunde inte ha haft något samband med sedimentens begravning eftersom de fyra bassängerna har haft mycket olika geologiska historier”, förklarar Van de Schootbrugge.
Exempel på fossila ormbunkssporer från tiden före och efter massutrotningen i slutet av trias (till vänster) samt fossila ormbunkssporer från den så kallade ”ormbunksspikperioden”, som har mörknat till följd av förkolning under skogsbränder. Fotografier: Bas van de Schootbrugge.
”Dark Zone”
Palynomorph Darkness Index använder RGB-färgspektrumet, som mäts med en kamera monterad på ett ljusmikroskop, och omvandlar det till ett genomsnittligt gråskalvärde som kan jämföras mellan prover inom samma borrkärna, men även mellan borrkärnor från olika platser. Forskargruppen samlade in 15 000 mätningar från både pollen och sporer från växter som fanns före, under och efter massutrotningen. Genom att jämföra trädpollen och ormbunkssporer kunde man utesluta eventuella biologiska effekter som var specifika för vissa växtgrupper.
”Alla växtgrupper uppvisar samma effekt, vilket är en stark indikation på att det var resultatet av en yttre kraft.” Genom att jämföra färgförändringarna i mikrofossilerna med andra brandindikatorer insåg forskarteamet att denna ”mörka zon” speglade långvariga och intensiva skogsbränder under den period då ormbunksutbredningen nådde sin topp. ”Mörkningen sammanfaller exakt med ormbunksutbredningens topp, den huvudsakliga utrotningsperioden samt den förhöjda förekomsten av träkol och polycykliska aromatiska kolväten (PAH).”
”Ormbunkar är verkligen fantastiska växter.”
Dr Bas van der Schootbrugge
Triassiska helvetet
Den explosionsartade tillväxten av ormbunkar under den huvudsakliga utrotningsperioden berodde på en kombination av faktorer, däribland avskogning, jorderosion, kraftig växthuseffekt och skogsbränder. Van de Schootbrugge: ”Ormbunkar är verkligen anmärkningsvärda växter som har klarat många kriser genom jordens historia, och vissa arter kan anpassa sig till några av de mest extrema miljöerna. De kan betraktas som sanna katastrofarter.”
Vissa ormbunkar kan snabbt sprida sig över störda landskap, och skogsbränder kan stimulera ormbunkarna att sprida sig ännu längre och snabbare. Även om ormbunkarna själva brinner upp kan de snabbt växa upp igen från sina underjordiska rotsystem och därigenom konkurrera ut andra växter. Denna effekt spelade sannolikt en viktig roll för hur länge ormbunksboomen varade, vilket uppskattas ha sträckt sig från 40 000 år till kanske så långt som 300 000 år.
Ormbunkar är pionjärer i det störda landskapet efter den omfattande skogsbranden 2022 som härjade i nationalparken Böhmiska Schweiz (Tjeckien). Foto: Bas van de Schootbrugge.
Brandstegar
”När ormbunkarna torkar ut fungerar de tjocka mattorna som det perfekta bränslet för att utlösa omfattande skogsbränder”, förklarar Van de Schootbrugge. Ogräs och pionjärormbunkar bildade vidsträckta ormbunkssavanner, där vissa arter fungerade som ”eldstegar” samtidigt som de kvävde annan vegetation. ”Ormbunkarna reagerade på och tillhandahöll det bränsle som underblåste lågorna, vilket utlöste upprepade omfattande skogsbränder. En verkligt helvetisk värld.”
”Den lärdom vi kan dra av detta är att kombinationen av klimatförändringar, avskogning och spridningen av opportunistiska arter kan utgöra alla ingredienser för en perfekt storm”, sammanfattar Van de Schootbrugge.
Ursprunglig källa: Triassic Inferno: Bränder härjade över hela Europa i tusentals år under den förflutna globala uppvärmningen – Nyheter – Utrecht University